~Bakom kulisserna~
*Spoilervarning*
Skrevs: 2013-01 – 2019-01, 2020-08 – 2021-01
Någon gång under 2012 bestämde jag mig för att jag skulle göra ett seriöst försök att skriva en bok och att min skönlitterära debut skulle bli fantasyromanen Skuggvargen och Oraklet. Samtidigt började jag läsa böcker om att skriva, lyssna på podcast med mera, och någonstans på vägen började jag inse att jag ”låg efter”. Jag kom fram till att jag behövde träna, och för att göra det skulle jag ta en paus med min roman och skriva 3 olika noveller med syftet att utveckla olika delar av mitt skrivande.
I ena novellen skulle jag kombinera flera vitt skilda idéer. I den andra skulle jag skriva en standarddeckare, men placerad i en vikingainspirerad fantasymiljö. I den tredje skulle jag öva på att skriva ur olika perspektiv, och det var den första novellen jag började skriva på.
Jag minns att jag satte mig vid datorn någon gång under vintern 2013, och det första jag skrev var ”Pang. Pang. Pang” (inledningen på kapitel 3 som numera lyder: ”Tre kraftiga smällar följt av tre lika tunga stötar.” eftersom min redaktör inte tyckte att man kunde ha ljudhärmande ord i en roman). Därefter flöt det bara på. I texten fick vi följa en inhyrd gangster, muskulös och skallig, klädd i skinnjacka och inte särskilt pratglad. Historien började mitt i en eldstrid där vår huvudkaraktär var på flykt undan polisen.
Samtidigt hade jag en orelaterad idé om en bokhandlare som nattetid agerar som en maskerad brottsbekämpare i form av en havsörn. Jag fick en tydlig bild av hur han sitter i toppen av Stadshuset i Stockholm och blickar ut över ett Sverige som är långt ifrån vad det en gång var: i norr hotar zombierna och i söder finns radioaktiva zoner efter ett kärnvapenkrig. Jag slog ihop den här bilden med min skjutglade gangster, och i slutet på kapitlet dök Sea Hawk upp och besegrade honom.
Skytten och Sea Hawk var två av perspektiven. Den tredje borde vara kvinna och jag behövde ha henne som polis. Precis som för de två andra måste det vara något speciellt med henne. En möjlig titel på novellen dök upp i form av Alfahonan, och associerar man inte det till en vargflock? Rätt vad det var så blev min kvinnliga polis en varulv med vargnamnet Rödtunga. Således hade jag en grund för mina tre karaktärer och ett färdigt utkast till det första kapitlet, men jag hade ingen egentlig berättelse.
Jag började skissa på en handling där jag trodde att novellen skulle kretsa kring Rödtunga och det faktum att hon som första hona hade utmanat flockledaren, segrat i duellen och blivit en alfahona. Skytten skulle ha hyrts in av missnöjda flockmedlemmar för att mörda henne. Jag var långt ifrån nöjd med de här tankarna, det smakade inte bra och novellen lades på is. Om flocken nu var missnöjd med Rödtunga verkade det mer troligt att de själva utmanade henne än att de hyrde in en lönnmördare, och jag hade svårt att knyta ihop det med Skytten och Sea Hawk.
Istället började jag jobba med miljön. Jag hade inte läst Frank Millers seriealbum om Sin City, men jag hade sett filmatiseringen och gillade den. Jag laborerade med att skapa en värld i vilken jag, på samma sätt som i Sin City, kunde skriva flera berättelser av olika längd och genrer, där karaktärer dyker upp i varandras historier och liknande, och jag hade nu mitt Stocktown City.
Idéer började kläckas samtidigt som jag jobbade med första versionen av novellen Tre år och elva dagar, där Simon Thunell figurerar. På Internet Movie Database läste jag samtidigt om filmen Gudfadern och började fundera på vad som skulle hända om Robert Duvalls karaktär Tom Hagen greps av polis för att ha begått ett mycket allvarligt brott. Vad krävs för att han ska samarbeta med polisen och rädda sitt eget liv? Rollfigurerna Gudfadern och Advokat Hjärtlös infogades i rollistan i Stocktown City.
Min andra övningsnovell, den om en deckare i vikingamiljö, hade jag skrivit ett par sidor på innan jag lade den åt sidan. Jag började istället fundera på om fantasydeckaren inte kunde vara en av de här berättelserna som utspelas i Stocktown istället för i vikingatid? I bilen på väg hem från jobbet drabbades jag av en bildlig blixt, och deckarens första stycke rullades upp i mitt inre:
Dörrvakten var en elak jäkel, två och tio och hundratrettio pannor farlighet. En klassisk hagelbrakare – pumphagel med avsågad pipa – vilade i ett par händer som inte längre summerade tio fingrar. Mitt i det grymma ansiktet satt en näsa, platt, sned, krokig, alla adjektiv förutom rak. Namnskylten på kavajbröstet förkunnade ”Adamsson”, och strax ovanför satt en sheriffstjärna som ett dåligt jävla skämt. Han steg åtminstone åt sidan och lät mig passera.
Scenen fortsätter in till en makaber mordplats inne på en bordell där en prostituerad kvinna har mördats. Jag skrev några sidor ur kommissarie Rodéns perspektiv innan jag pausade. Beskrivningen av Adamsson födde fram elitstyrkan Royal Sheriff, vilket i sin tur gav en del om stadens bakgrund: den amerikanska ockupationen, införandet av amerikansk terminologi och så vidare.
Här någonstans trillade polletten ner och jag tyckte mig ha en mycket bättre historia än tidigare. Arbetet tog sin lilla tid, och sensommaren 2014 blev En natt i Stocktown City klar, ett och ett halvt år efter att den påbörjades. Jag hade nästan nått upp till 33 000 ord och därmed presterat en kortroman, det första längre verk jag färdigställt i vuxen ålder.
Något senare började jag överväga ett namnbyte på staden, dels för att mitt syfte inte var att skriva om ett dystopiskt, framtida Stockholm utan bara att använda det som en kuliss. Ordet holme översätts till islet, vilket kändes svårt att få in i namnet på min stadsstat. Town funkade. Stock översätts till log, eller timber, lumber och så vidare. Logtown då? Stocktown City döptes således om till Logtown City, i folkmun Logtown, och där invånarna så klart ser sig som loger.
Jag fortsatte redigera En natt i Logtown City, och under hösten 2015 funderade jag en del över vad jag skulle göra med den. Till slut letade jag rätt på en lektör som kunde ta sig an mitt manus, och jag skickade över en version som nu var uppe i ca 37 500 ord.
Det lektörsutlåtande jag fick var verkligen vad min berättelse behövde, och satte igång hjärnverksamheten. Jag brainstormade fram nya idéer och uppslag, kom på vad som kunde strykas och skrivas om, och gjorde en ordentlig plan för arbetet. Lektören ansåg att berättelsen lätt skulle kunna bära 20 000 ord till. När jag var klar med den stora redigeringen i maj 2016 hade jag fått upp berättelsen till 58 7000 ord och 10 kapitel hade blivit 17.
Samtidigt kände jag mig ändå inte färdig. Främst var jag missnöjd med motivet och motorn för hela berättelsen. Vad har Advokaten egentligen gjort? Varför gör Skytten det han gör? Vad sysslar Gudfadern med? Lektören tyckte att motivet var vagt, och det var fortfarande inte så tydligt som jag ville ha det.
Av olika anledningar tog det över tre år att få klart nästa version, och nu hade jag äntligen fått till motivet. Ytterligare 3 kapitel hade adderats. Och längden då? Den landade på 77 600 ord.
Ungefär sex år och nio månader efter att jag skrev ”Pang. Pang. Pang.” började jag äntligen skicka ut manuset till olika förlag. Refuser och uteblivna svar avlöste varandra, men något ja blev det ändå. I slutändan kom jag och Miramir Förlag överens om utgivning av min roman, och vi påbörjade arbetet med att redigera upp och förbättra den. Jag gillar ju det här med statistik och siffror, så då vill jag självklart nämna att efter redaktörsomgångarna ökade manusets längd till det slutliga 82 300 ord, framför allt för att vi förlängde Skyttens meningslängd.
Den 19:e mars 2021 debuterade jag således som romanförfattare med En natt i Logtown City.
Sida 1: Startsidan
Sida 2: Recensioner